Fråga från läsare:

Är precis som du var mest nervös för att få panik när själva operationen startar.. Därför undrar jag om du skulle vilja berätta lite kort om hur du upplevde det och om du fick några paniktankar?

Jag tog upp detta på inskrivningssamtalet dagen innan och frågade om jag kunde få något lugnande. Förlossningsläkaren sa ja men narkosläkaren sa nej, märkligt nog. De vill (helst) inte ge något eftersom det går över till barnet. När jag kom in i operationssalen tog jag upp det igen och de garanterade mig att jag skulle få någon typ av ”hjälp” om jag fick panik. De lovade också att det skulle gå väldigt fort och att de aldrig varit med om att någon behövt ”hjälp” pga panik/ångest under snittet. Det sistnämnda tror jag dock är en lögn 😜

Jag var superlugn under den 3,5 timmes långa väntan innan snittet. Jag var nästan oroväckande lugn ända tills precis utanför operationssalen. Då kände jag instinktivt att jag inte ville gå in. Och sen kändes det inte alls kul längre. Det var så mycket folk som hälsade iklädda operationskläder, själva salen med all utrustning var skrämmande och jag tyckte att personalens försök att ”lätta upp stämningen” var obehagligt. De var supergulliga och skojade, skrattade och klappade om mig. Jag kunde inte ens spela med, jag var alldeles för nervös och rädd. Och då är det allvar för mig eftersom jag vanligtvis har ett jättebehov av att bekräfta andra och försöka lätta upp stämningen själv.

Jag fick gå in och sätta mig på operationsbordet för att de skulle förbereda spinalbedövningen. Då började jag gråta lite, tyckte det kändes jobbigt. Dessutom krävdes det några försök att få till den rätt. Men det var först när jag låg ner och skynket åkte upp när jag var bedövad som jag tyckte det var riktigt jobbigt. Det var inte panikångest men det var något åt det hållet. Jag ville inte vara där, ville fly, var rädd, tårarna rann. Det som räddade mig var: att blunda med pannan mot Augusts, fokusera på andningen likt en vaginal förlossning och krama Augusts hand superhårt tills jag hörde bebisens skrik. Det var alldeles för rörigt för mig att titta. För mycket främmande människor, för många slangar, för otryggt.

Jag tyckte verkligen att det var läskigt och obehagligt. MEN det är under en så himla kort tid. Hela snittet tog inte ens 30 minuter och då är 25 minuter efter att barnet är ute. Det handlade alltså, för min del, om runt 5 minuter av det riktigt jobbiga. Så fokusera på det! Det går fort över! Andas! Se till att få stöd! För precis som vid en vaginal förlossning försvinner all rädsla och eventuell smärta när bebisen är ute. På bilden har han precis plockats ur min kropp och… ser jag inte ut som lugnet själv? Lycklig!

Hej från bubblan!

Ja ni ser stilen? Amningstopp halvt öppen, gosig bebis sovandes på bröst och mamma med träsmak i röven. 

Vi kan ju konstatera att övergången mellan lugnet på BB och komma hem till vild 2-åring var väldigt märkbar. Två helt olika världar som möts. Jag kan liksom inte ta in Ebbots energi- och ljudnivå. Kan också konstatera att jag kände mig hundra gånger  friskare på sjukhus än hemma. Där behövde jag ju inte göra någonting, allt är handikappanpassat och det finns personal som hjälper. Jag har ju inte rört på mig särskilt mycket och därmed heller inte haft särskilt ont. Men nu känner jag hur handikappad jag faktiskt är, vill inte säga att jag har jätteont för det har jag inte. Men jag är fruktansvärt yr, trött, är öm och kan omöjligt ta mig upp från säng/soffa/stol utan maximal ansträngning. Blir såklart bättre! Bara 4 dagar sedan jag var med om en bukoperation. Får alvedon 2x500gram 4 gånger om dagen och en smärtstillande som heter Temgesic 4 gånger om dagen. Vågar inte tänka på hur det skulle kännas utan dem! 

Nu har min mamma tagit Ebbot på Babblarna musikalen så det är lugnt här just nu. August är också borta en stund och jag försöker att tänka bort röran runt mig. Står inte ut med röra men jag måste verkligen ta det lite lugnt. 

Nu kanske detta inlägg lät lite negativt? Det är inte meningen i såna fall! För det här är fortfarande det bästa och mysigaste som hänt. Lillebror är världens finaste, lugnaste och duktigaste (ska skriva separat inlägg om honom) bebisen. Han är perfekt. Ebbot är den finaste, vildaste och duktigaste (ska skriva mer om deras första möte) storebrodern. August är bästa partnern och pappan. Jag är så bra jag kan vara. Vi är lugna och säkra i vår föräldraroll, familjen känns harmonisk och komplett! Ingen tvåbarnschock än, mer kärlekschock ❤️

I bebisbubblan

Alltså wow vad jag njuter och mår bra. Känner mig så himla lycklig och tacksam hela tiden. Så här var det absolut inte förra gången vi fick barn, det var mest präglat av chock, smärta och oro. Jag förmodar att det är en kombination av att vi är proffsiga andragångsföräldrar och en mycket lugnare förlossning. Allt är så mycket lugnare. Personalen lämnar oss nästan helt ifred och vi lämnar nästan aldrig rummet. Här i rum 15 på avdelning 73 finns bara vi tre, världen utanför kan inte nå oss. Jag vet att det kommer en vardag inom en snar framtid men just nu är jag bara så himla här och nu. Längtar såklart efter Ebbot och är så spänd på brödernas första möte idag! Som alltid vaknar jag först. Men att få ligga och njuta av denna utsikt är inte helt fel 😍

Incheckade och klara

Nu är vi här på avdelningen för planerade snitt. Vi är familj nummer 3 på tur och just nu avslutar de familj nummer 1. Jag skulle tro att det kommer bli vår tur runt 11.30, kanske lite tidigare. Vi tog en hiss-selfie! Vi har med vagnen och två stora väskor, en hel karavan! En barnmorska var nyss här och satte dropp på mig. Gick inte så bra, har dåliga kärl tydligen och det blev ett mindre blodbad. Men nu är den på plats och August är klädd i operationsoutfit som ni ser. Vi spenderar tiden med att försöka lära oss nya kameran (August är nog världens sämsta fotograf, hur kan han få allt att se så fult ut?) och så försöker vi klura ut om vi vill ha musik under snittet eller ej. Och i såna fall: vaaaad? Dödsmetal? Opera? Dansband? Kanske har ni något tips?

Hej så länge!

Pre-push present och inskrivning

Är jättetrött och har knappt några batterier kvar så ska fatta mig kort.

Imorse fick jag en jättelåda med godis av August, till BB-väskan. Den visade sig dock innehålla mer:Yey alltså! En berlock till mitt armband där barnets namn och datum ska stå. Och en KAMERA. Har tänkt att jag vill ha en riktig kamera länge men inte tagit tag i det. Vill så himla gärna ta fina bilder på barnen ju. Nu kan jag ❤️ Den ska med till snittis! Tack bästa August!

Och apropå snittis: var på inskrivning nu i eftermiddags. August var också med. Vi träffade narkosläkare, förlossningsläkare och barnmorska. Och Augusts syssling som är läkarstudent och råkade befinna sig just på denna avdelning just denna dag. Sjukt. Eftermiddagen var väl både bra och dålig. Tycker, ärligt talat, att det var lite oorganiserat, typ min journal var plötsligt borta och någon glömde bort oss osv. Eftersom jag är lite nervös och stressad, särskilt eftersom jag aldrig fick någon kallelse eller info, stör det mig förmodligen mer än andra. Men det var såklart bra ändå, fick ju ställa frågor och fick lite mer information om snittdagen. Imorgon alltså! En farhåga, min största, jag har är att jag ska få panikångest på operationsbordet. Känslan av att vara fast, orörlig, att någon gräver i mig utan att jag ser vad de gör, får ångest bara jag tänker på det. Frågade om lugnande men det ville de inte ge eftersom det går över till barnet. Damn! Får hoppas på att jag håller mig lugn helt enkelt. 

Vi ska vara på plats klockan 9 imorgon bitti.  Operationen kommer att utföras ett par timmar senare, hej Netflix! Jag får äta mitt sista mål mat klockan 02 inatt och efter det endast 3dl klara drycker (har jag för mig) och absolut ingen mjölk. Jag ska duscha och tvätta håret ikväll och duscha imorgon bitti. Jag får använda min vanliga tvål och schampoo. Smycken och piercings av. Inget nagellack. 

Det var väl det… Ska verkligen försöka sova inatt men vi får se om det går. Eftersom det vankas massa dötid imorgon innan snittis skriver jag nog något mer då, ciao!

Utan familjen på en ö

Vaknade upp på Ljusterö imorse utan min lilla familj. Det är helt sinnessjukt men Ebbot var (är?) sjuk igen. I fredags kväll fick han 40 graders feber vilket fortsatte in på lördagen, så August och Ebbot stannade hemma från påskfirandet.Vi bestämde att jag skulle åka ändå, det var till min släkts påskfirande vi skulle åka på vår kära lilla ö. Så himla mysigt! Och solen sken trots dystra prognoser innan! Tanken var att jag skulle köra hem igen efter men jag var så fruktansvärt trött att jag faktiskt inte vågade sätta mig bakom ratten. Dum tid att köra ihjäl sig på, tänkte jag. Jag hade inte sovit på många nätter och särskilt inte natten innan då Ebbot var så sjuk. Jag var så trött att jag såg suddigt, kände mig ledsen, sved i ögonen och inte kunde tänka klart. Alltså inte läge att köra 1,5-2 timmar själv. Höggravid. Så jag sov kvar! Trots att inget vatten fanns, tveksam uppvärmning och jag inte hade någon som helst packning med mig så sov jag som ett barn. La mig 21.30 och det blev bara svart. Vaknade 2 gånger för att kissa men sov annars bra till klockan 6. Är så tacksam! Har lovat mig själv att inte ta emot detta barn helt utmattad! Måste vara utsövd och pigg den här gången. Och det är ju bara…… tre dagar kvar!!! Omg! Herre! Hjälp!?

Nu är jag hemma igen och ligger bredvid en sovande Ebbot. Ska strax gå upp och fixa kaffe som vi ska dricka till en supergod cheesecake vi bakade igår.